Igenom ett frostat glas ser jag mitt liv falla isär
en del hamnar där, en annan landar precis här
Regissören ber mig kyssa hans läppar en sista gång
medan han låter radion spela vår avskedssång
Allt börjar falla och kameran har slutat att le
för en film fylld av smärta vill ingen se
Lamporna släcks och döden nynnar min melodi
som får mig att tänka på när det var du och jag, vi

"Ta min hand, låt oss uppleva allt en sista gång, som avslut
innan vi går skiljda vägar och öppnar dörrarna som leder ut?"
 

Möt mig i ösregn och låt vattnet spola bort alla våra fel
lyssna noga när jag viskar att det är du som får mig hel
Du var, blev och är min räddning, mina tysta andetag
som alltid stannar hos mig trots mina misstag
Snurra vår jordglob en sista gång och låt den falla
lyssna inte på döden mer, låt han ropa, låt han kalla
Låt mig plocka ner universums stjärnor, till dig
ha dom i ditt sovrumsfönster, som ett minne av mig

"Sanden i mitt timglas rinner till botten i allt snabbare takt
jag hoppas jag hinner säga varje ord som jag vill få sagt"

Älskling, du lämnar väl aldrig mig, visst står du kvar
även om världen rasar och inget blir så som det var?
Låt oss kyssas framför kameran och le för en sekund
låtsas som om allting är bra, bara för en liten stund
Jag målar hjärtan överallt, på väggar, stenar, i sand
även om förevigt inte finns så håller jag din hand
Röda snöflingor virvlar i luften i form av hjärtan
hur bra det än verkar så försvinner aldrig smärtan

"Mitt hjärta slår inte för en, utan faktiskt för två
utan den ena eller den andra skulle jag inte orka gå" 

När vi ligger och tittar på stjärnorna och pratar om allt
får jag en känsla av att det kommer sluta blåsa kallt
Varje gång vi brottas på skoj och skrattar i kör
så vågar jag nästan tro att det är äkta lycka jag hör
Ett plus ett är inte två när det gäller dig och mig, oss
vi blir ett och passar lika bra ihop som kloss på kloss

"Du är andetagen som föds ur mina döende lungor
du är kraften som får mig att ignorera elaka tungor"

Varje skratt, varje leende får mig att vilja se och höra mer
jag älskar dig, du gör mig lycklig, så jag skrattar och ler
Luta dig mot mig älskling, jag har orden som du vill höra
kom närmare så ska jag viska dom tyst i ditt öra
Vill du alltid vara min, även imorgon och efter det
orden jag viskar, får ingen veta, det blir vår hemlighet

"Du är skratten som hörs ibland, lite då och då
du är viljan som får mig att orka fortsätta försöka gå"

Känn dig älskad, jag ger dig varje millimeter av mitt hjärta
även om det är ganska trasigt och fullt med mycket smärta
Tiden står still i mitt huvud när din röst spräcker min barriär
det känns nästan overkligt att vara såhär förälskad, kär
Min kärlek till dig brinner med en låga som aldrig dör ut
jag lovar att jag fortfarande älskar dig även efter livets slut
 

"Du är drogen som aldrig slutar att finnas i min kropp
du är ljuset i mitt mörker som av andra kallas för "hopp" " 

Står du där för att göra mig förvirrad, så jag faller ihop
Lyssnade du bara för att kunna förnedra mina kalla rop
Kastade du ut linan bara för att se när den gick av
Och gav du mig en sjö, bara för att se mig forma den till ett hav?

Lät du mig klättra sådär högt på berget i skogen där inne
För du ville se när jag ramlade ner och blev blott ett minne
Sa du saker som fick mig att leva, andas och försöka stå
Bara för att du ville se när jag brast, och himlen färgades grå

Höll du min hand, sådär hårt som ingen annan ens får eller kan
Bara för att släppa den när jag behövde ditt hjärta i min hand
Fick jag presenter utav glas från dig, och färgat gömt stål
Bara för att du skulle krossa allt, och skratta när du ser vad jag tål

Ville du att jag skulle äga hela världen, för att jag sen miste den
Kramade du mig mycket, för att jag skulle känna mig ensam sen
Sa du att du skulle finnas föralltid för att se mig dö när du försvann
Och älskade du mig bara för att kunna hata mig när glöden brann?

Bollade du tankar och minnen med mig varje underbar sommardag
För att du fick lust att bolla med min själ när du såg vad jag var
Kom du hem till mitt hem och gav mig blommor, frukost på sängen
Bara för att döda mig, stycka mig fint och begrava mig på ängen

Tog du ut mig på havet i din fina båt, som alltid gungar vackert i vattnet
För att sen dränka mig snabbt, höra skriket och sänka skrattet
Ber du mig stanna vid liv, säger att du inte klarar dig utan mig här
Bara för att sedan dö från mig, och lämna mig ensam med min misär? 

Jag är en lögn. En fiktiv karaktär. En kameleont. Ett spöke.
Jag formar mig efter omgivningen, kamouflerar och täcker över och pånyttföder och förändrar.
Jag är vad jag är i deras ögon. Jag är deras hat, deras viskningar.
Alla deras förhoppningar och drömmar.

Jag är allt som dom tror att jag är och sedan blir jag rädd för att fastna eller inte passa in
i den bild som dom målat upp.

Ingenting är på riktigt. Sanningen är relativ.
Jag är en frälsare utan visioner. Ett monster med gloria.
Alkoholisten som jagar sin undergång och överklassfrun som vänder bort blicken.

Jag är just nu och ett ögonblick som passerat.

Något oanvänt men förstört.
Någon som man backar ifrån och snabbt glömmer, men som ändå tar för stor plats.
Jag är allt som varken jag eller världen vill veta av.

Något alldeles för verkligt.
Men det här är ju egentligen bara en lögnerskas lögner.