Jag blir paralyserad jag kan inte tänka klart,
jag känner endast ett flöde av vrede och hjälplöshet.
Jag får ett infall av mindervärdeskomplex, paranoia och förtret.

Jämförelsen infinner sig per automatik, jag kan inte förhindra detta tankeförlopp.
Bredvid den andra, så bleknar jag alltid.
Jag känner mig åsidosatt, betydelselös, bortglömd.

Jag kan inte längre känna mig speciell, jag vill inte.
För det känns inte alls som något bra.
Min tolkning av - min föreställning om - att vara speciell slås i spillror.
Allt jag vill och önskar vara, i min verklighetsschablon, sköljs bort.
Sköljs bort som vattenlöslig färg i regn.
Det finns ingen resistans mot detta, jag bryts ner som ett immunförsvar.
Ett immunförsvar, fast i digerdödens hänsynslösa våldsgrepp.
Mina lungor slår ihop och blockerar varandra,
jag kan inte andas, mer än i små dödsflörtande andetag.

En del av mig kommer alltid att hoppas, på något mer konkret.
Hoppas på att ni någon gång kommer att uppskatta mig på allvar,
och att ni ser mig på det sättet som jag vill att ni ska se mig.

Jag känner mig som:
En maläten tröja i en second hand-butik
En liten blomfluga, inlindad och ruttnande i ett spindelnät
En ros som aldrig vattnas och vittrar sönder
En begraven man vars grav ingen kommer och besöker
En uppblåsbar, befläckad, porrdocka som samlar damm

Jag känner mig osynlig, försumbar och ersättlig!

Mitt värde, allt det jag är, det raseras till substanslösa partiklar
Jag mår helt enkelt inte bra.


Skakandes i frossa